Toughest Family 

Tidigt under senvintern 2019 så nämnde jag för min fru att det kunde vara en kul grej att testa att köra ett hinderbanelopp med barnen och visade henne inbjudan till ett lopp som hette Toughest Family varvid hon inte nekade och jag anmälde oss till ovan nämnda lopp.

Under vår och sommar hann vi glömma av och komma på detta ett otal gånger och var väl i princip helt oförberedda på vad det egentligen skulle innebära mer än att det skulle vara 2,5km löpning och ett tjog med olika hinder.

Och så kunde det vara lite lera.

Söndagen den 29 september kom lika fort som sommaren hade bestämt sig för att inte längre närvara med både sol och värme, så vi tog oss ner till Göteborg och Kviberg för att möta upp vårt support-team tillika väskväktare i form av min mor och far som påpassligt redan fanns i trakten.

Vädret var inte mycket mer än tvåsiffrigt och regnet hängde i luften, så eventuella vattenhinder kändes inte alls lika lockande som de hade sett ut på de somriga bilderna som arrangörerna hade på sin hemsida.

Väl på plats så ser vi att de senaste dagarnas regn inte har sugits upp av den nu mättade göteborgsleran utan det ligger ett lager vatten ovanpå alla gräsytor och överallt där folk går börjar det att bli mer lera än gräs.

Det är en hög stämning trots vädret, arrangörerna gör sitt allra bästa för att alla startgrupper skall känna sig peppade och speciella. En engelskspråkig speaker höll i snacket i startfållan och var fantastisk på att få speciellt barnen att känna sig som om de var i världens centrum för några ögonblick.

Det är stora fina hinder uppbyggda blandat med högar av halmbalar, stegar, rep, lera, trampetter på en byggnadsställning framför en nygrävd sjö och sist men inte minst en grävmaskin som tillsammans med en dräneringspump försöker sänka vattennivån i det område med nya fina gropar som kort och gott kallas för ”mudland”.

Det här kommer inte att bli varken torrt eller rent…

Som orienterare så är man rätt väl spantad för att springa i skitig obanad terräng och orienteringsskorna kändes som ett tryggt val denna dag, speciellt som vi såg flera personer som startade glada i hågen med skor utan snörning som trillade av i första kurvan och dessutom hade på sig nya fina röda fleece-tröjor.

Hela familjen var tämligen nervös i startfållan, men det släppte rätt så fort när vi likt ystra kalvar släppts iväg på vår första OCR-bana. Det började med lite enkla hinder att hoppa över och klättra över som ingen hade några bekymmer med och det som var det svåraste i början var att hålla in Ellen som älgade iväg lite före oss samtidigt som vi fick schasa på Gustav som föll efter lite. Båda gjorde som de gjorde på grund av att de frös, men hanterade det på två helt olika sätt. 

Väl framme vid ”mudland” så tokvägrade Gustav att kliva ner i den midjedjupa blåleran för att han inte ville bli smutsig(!). Det är alltså samma barn som kommer hem med halva skolgården på sina kläder var och varannan dag oavsett väder…

Så det var bara för mig att bära honom över det värsta och hiva upp honom till resterande familj på det sista berget av lera.

Efter detta så blev det lite ålning under hinder, rader av romerska ringar att traversera, balansgungbrädor som var väldigt hala i vätan och leran innan vi kom fram till det stora vattenhindret i form av den flera meter höga ställningen med trampetter på ovansidan.
Jonathan tog en lägre väg som de preparerat för barnen och Gustav gick helt enkelt runt det hela. Vi tre stora tog oss upp och Ellen insåg inte riktigt hur högt upp det var förrän vi kom upp och hon fick kämpa rejält innan hon med fantastiskt mod hoppade ner i det iskalla vattnet. Jag och Lollo kunde ju inte vara sämre utan hoppade efter.

När vi kom upp på andra sidan så var vi helt överraskande rena (typ) igen och var lite glada över det i tjugotalet meter innan nästa kräla-på-marken-hinder kom och vi återgick från våra gulgröna Ryda-färger till dagens modefärg brungrå.

Några hinder senare var det så dags för det klassiska avslutningshindret ”rampen” som för er som inte sett en sådan ser ut som ena halvan av en skateboardramp, fast högre som man för egen maskin skall ta sig upp för genom att springa i full fart och försöka nå upp till kanten med armarna och sedan häva sig upp.
Men för denna familjetävling hade de hängt ut både rep och lastnät att använda sig av. Dock var rampen såpass ler-hal att man nästan inte kunde komma fram till nederdelen av nätet innan man halkade tillbaka.

Fast med lite knuffar i baken på killarna och ett fall från Ellen så lyckades vi att komma upp och då äntligen få gå i mål och ta emot våra välförtjänta medaljer.

Tack och lov så fanns det ett duschrum tillgängligt och vi hade med oss påsar att dumpa de nu vansinnigt smutsiga kläderna i utan att fullständigt kontaminera väskor och bagageutrymme.

Väl hemma så insåg jag att det skulle vara ren tortyr för vår stackars tvättmaskin att behöva ta itu med denna hög av gegga och funktionstyg så jag fick helt enkelt hälla ut alltihop på trädgårdsgången och spola av alla plagg så att de bara var smutsiga innan tvättmaskinen behövde bekänna färg.

Men vilka kläder var svårast att få rena? Naturligtvis den gode Gustavs som inte hade varit nere i ”mudland” och härjat och sedan inte heller kört en manuell förtvätt i vattenhindret.

När jag passerade startfållan efter målgång mer brungrå än gulgrön så skulle speakern peppa igång en annan startgrupp och ropade till mig och frågade om hur det hade gått varvid jag svarade med två tummar högt upp i luften.

- Are you going to compete in this race again?

- Absolutley!

 

Viktor Thorsson